ihavemydream

För en vecka sedan hade ettorna en staffettävling. Jag var så orolig för att en av killarna som inte kan gå ordentligt skulle göra fel, att alla skulle klaga, och att allt skulle bli katastrof. Men så blev det inte.

För när det var hans tur tog en tjej i hans lag armkrok med honom. Och peppade honom, och skrek på honom, och sprang med honom hela vägen.

Jag blev så himla, himla glad så att det knappt är sant! Tänk om alla var som henne!

Och idag lyckades jag få två invandrarkillar att förstå matten, och lyckades nästan få dem att räkna utan min hjälp. Jag trodde aldrig den dagen skulle komma, men man ska aldrig ge upp! :)

Så här lite (eller egentligen är det inte lite) krävdes det visst för att jag skulle bli lycklig.
Att hjälpa människor - that's the way it is!

Ha det bäst! :D

Kramar / Josse ;)