ihavemydream

För en vecka sedan hade ettorna en staffettävling. Jag var så orolig för att en av killarna som inte kan gå ordentligt skulle göra fel, att alla skulle klaga, och att allt skulle bli katastrof. Men så blev det inte.

För när det var hans tur tog en tjej i hans lag armkrok med honom. Och peppade honom, och skrek på honom, och sprang med honom hela vägen.

Jag blev så himla, himla glad så att det knappt är sant! Tänk om alla var som henne!

Och idag lyckades jag få två invandrarkillar att förstå matten, och lyckades nästan få dem att räkna utan min hjälp. Jag trodde aldrig den dagen skulle komma, men man ska aldrig ge upp! :)

Så här lite (eller egentligen är det inte lite) krävdes det visst för att jag skulle bli lycklig.
Att hjälpa människor - that's the way it is!

Ha det bäst! :D

Kramar / Josse ;)

Tjocka moln täcker himlen, och ett mörker sprids över byn. Det börjar droppa ner på marken, men istället för att fortsätta vara grått blir allt ljust. Och vitt. Istället för regn är det snöflingor som dalar ner från skyn, och dagen blir plötsligt så mycket ljusare.

Snön knastrar härligt under mina skor, när jag pulsar fram i mina väldigt varma och vattentäta vår- och höstskor. Mitt hår är alldeles vitt, likt mössan jag har på mitt huvud,  när jag kommer fram till skolan och möts av sprudlande ettor och tvåor. De rullar snöbollar (men kastar inte! :P), står och halkar på en fläck is, och springer runt och kastar sig i snön i allmän glädje.

Plötsligt börjar de i ren lycka sjunga "Nej se det snöar..." för full hals. Jag har aldrig sett någon som öppet visar hur lyckliga de blir över att det snöar! :D

De fick mig att tycka om snö. De fick mig att tycka om snö! Förklarar det hur glada de gör mig? :D

Ha det bäst!

Snö-kramar / Josse ;)

Igår när jag gick på en stig, en liten, liten nedtrampad stig, skapad av slöa elever och deras föräldrar en gång i tiden, på väg hem från Älvdal blev jag påmind om en tid så många år från nu. Det är konstigt vad så små saker kan få en att minnas så många saker. Det bara skrek ut förskolan så mycket det bara gick.

Jag kom ihåg hur mycket vi var ute och lekte, cyklade, hoppade hopprep... Hur vi levde i vår egen lilla värld med ettorna en bit bort från den ''riktiga'' skolan. Hur avundsjuk jag var på ettorna när de inte kunde vara ute längre för "de skulle in på lektion". Det lät så vuxet, och jag längtade dit av hela min själ.

Och idag när det regnade och jag nästan blåste bort (med mitt paraply) kom jag att tänka på mig och Amelie när vi yrade runt i Torquay under mitt paraply, hur vi skrek och skrattade och kämpade med att paraplyet inte skulle vända sig ut och in (ja, för det går!!). Hur vi gick dyngsura på Londons gator... De två dagarna i London var några av de roligaste dagarna i mitt liv!

Ha det bäst :D

Kram / Josse ;)

Jag håller helt klart med Doris Lessing. Jag vet inte vem hon är (jo, en nobellpristagare i litteratur, men inte mer), men en sak som hon sa har hon så himla rätt i.

"You only learn to be a better writer by actually writing!"

Innan körde jag hårt med det citatet, men jag har aldrig själv haft något bevis på att det verkligen stämmer. Inte förrän ikväll. För att Ragge igår blev i totalt chocktillstånd över hur mycket (skit, tyckte / tycker jag) jag hade skrivit i tusentals kollegieblock tog jag mig tid att läsa igenom dem.

Som novellerna har förändrats på ett år alltså! Något så otroligt att jag knappt tror det är sant!

Ha det bäst :D (jag ska försöka)

Kram, kram / Josse ;)